Man måste släppa det förflutna om man ska få framtiden att fungera!

Låt inte allt som hänt vara ett hinder för lyckan  att sätta bo i ditt hjärta. Jag är inte hon!

Öppna dörren till lyckan. Allt måste inte vara perfekt...se inte mig som en tillfällig gäst i ditt hem.

Se mig och det jag känner för dig.

Ta in känslan.

Släpp allt som varit.

Jag vill vara en del av ditt liv, finnas där för dig.

Leva med dig.

Älska dig.

Bli älskad  av dig.

Man måste våga för att vinna.

Usch... gillar inte när det blir fel..FEL! Har varit en upp o ner vecka hela veckan känns det som... ena dagen upp andra dagen ner..men helgen tog nog priset..en o samma dag o en hel drös med blandade känslor.. 

Vaknade med ett leende..."skräckfärd" på hoj i regnvädret under dagen..väldigt nervöst.

Fick en känsla av olust framåt eftermiddan...kändes inte riktigt bra... fick ett sms som gjorde mig fruktansvärt ARG LEDSEN BESVIKEN hela registret. 

Grät... var så fruktansvärt sårad o förstod ingenting...arg över situationen som uppstod..besviken eftersom jag kände mig utanför helt enkelt... 

För att senare på natten känna mig  glad, uppskattad men samtidigt kluven..

Vaknade åter igen med ett leende..något irriterad visserligen över en envis människa som inte har vett att förstå att trycker jag av samtalet så HAR jag inte lust att prata i telefon så tidigt en söndagmorgon..

frukost med den jag tycker så väldigt mycket om...lycklig...

Nu sitter jag här med ett leende på läpparna igen..trots en viss tomhet i mitt hjärta...avskyr de här varann veckas bestyren... varför ska det vara så långa avstånd? En vecka kan gå fort...men också så fruktansvärt sakta... 

Tomt!!!

Hatar mig själv när den där osäkerheten smyger sig på....när den lurar där strax bakom hörnet. Förstår inte varför den kommer fram så där titt som tätt! 

Är det gamla erfarenheter som gör sig påmind? Varför kan jag inte bara "go with the flow"? Flyta med liksom... stanna kvar i den där första känslan... inte låta mig påverkas av det som sker runt omkring? Av sånt som jag inte vet vad det handlar om... 

Är det bara för att jag är så rädd för att bli sårad? Har ju blivit det förr ...OCH överlevt.. men ändå... vill inte känna den smärtan igen...orkar inte.. varför kommer dessa hjärnspöken? 

Vill inte känna så här...vill kunna våga släppa osäkerheten.. kommer dörren öppnas mer? eller får jag fortsättningsvis bara ha den lite på glänt?

vet bara att jag vill....... våga öppna min dörr....