Har funderat i flera månader...varför omger man sig med falska vänner? När saker o ting är så uppenbart. En vän ska finnas där och stötta och glädjas åt ens val. Inte gå in för att förstöra andras lycka. Då är man ingen vän. 

Hur kan man medvetet gå in för att förstöra för andra. Hur mycket hjärta har man då?

Det som gör mig ännu mer ilsken är att den som drabbas av den sk vännens motarbetningar ingenting märker utan det är de som är runt ikring. Fastän man säger åt dem att öppna ögonen så står de envist fast vid sitt beslut. Då det är så uppenbart att människan är såå falsk. 

Är det rädslan av att stå ensam som gör att man omger sig med falska vänner... hellre falska vänner än inga alls liksom? Hur låg självkänsla har man då? OM man inte kan ta till sig vänner som ser till ens bästa? Vänner som finns där oavsett vad det handlar om. Istället stannar man kvar hos vänner som vill äga en..som manipulerar..som förstör ens egen lycka.

O sedan välja falska vänner framför kärlek..DET är för mig obegripligt.

Nä tack o lov att jag har valt mina vänner med omsorg, jag vet idag vilka jag kan lita på. Och eget sällskap är fasiken så mycket bättre än falska vänner.