Motivationen att åka iväg finns liksom inte riktigt... hade hellre velat vara hemma o kramas... men kramas får jag egentligen inte göra den här helgen iaf...vi har ju några att ta hänsyn till...några som inget vet om oss...så det här med att kramas får vänta tills nästa vecka....längtar...

Har pratat lite nu på morgonen..känns skönt att få ha rensa luften lite..vi står nog på samma nivå..båda är lite försiktiga..vill ta det lite lugnt men ändå känns det bra..just nu i allafall.. man måste inte ha bråttom heller bättre är att ta det steg för steg..lära känna varandra ordentligt...för även om vi "känt" varann i 30 år så känner vi inte varann... folk förändras genom åren..även om man på något vis fortfarande är densamma innerst inne..men erfarenheter och tiden gör att man förändras till viss del.

Trots allt så känner jag att jag KAN vara mig själv. Jag behöver inte föreställa mig o "låtsas" vara någon jag inte är. Kanske har det med min egen "mognad" att göra..jag vet ju att jag klarar mig om det skulle spricka men den smärtan aktar man sig för samtidigt. Kanske är det smärtan man så väl känner igen som gör att jag inte vågar släppa riktigt riktigt på garden..men det känns lättare nu när vi har pratat..

Lite lättare att ta dag för dag (även om vi pratar om resor till våren o saker vi vill göra tillsammans i sommar)..lite framförhållning o hopp om framtiden lär man ju trots allt ha även om man tar dagen lite som det kommer.. så länge det känns bra kan man ju göra det. Och jag hoppas det kommer kännas bra även längre fram. för tycker om......det GÖR jag... mycket. 

vågar nog påstå...att jag börjar bli kär...för mer än bara smått förälskad är jag allt. :)